Marcus Larsson

Marcus Larson (1825-64) förde in den nordiska vildmarken i salongerna. Hans vattenfall och forsar brusar rakt mot betraktaren, träden vrider sig i vinden och stormpiskade moln driver över himlen. Flammande solnedgångar med skepp i nöd liksom månsken över havet är andra motiv typiska för denne virtuose målare. Han var elev till Fahlcrantz, men som landskapsskildrare var Marcus Larson nyskapande, inte minst för sitt teatraliska ljusmåleri och dramatiska motivval. Han var dessutom en av de första som utnyttjade kameran för naturstudier och använde fotografier av spännande klippblock och andra formationer i naturen när han komponerade sina ideala landskap. Under akademitiden imponerades Larson av norskt måleri som visades i Stockholm 1850, vilket gjorde att han for till Norge för att studera landets natur. Redan året därpå flyttade han till Düsseldorf, där han tog särskilt intryck av tysken Andreas Achenbach, beundrad för sina dramatiska landskapseffekter. I Düsseldorf stegras dramatiken upp i Larsons måleri och han utför en rad uttrycksfulla havsmålningar i samarbete med studiekamraten Kilian Zoll, Larson målade havet och Zoll figurerna. 1853 slog de igenom, ett motiv som Larson lånat av sin tyske läromästare. Marcus Larson levde intensivt, blev rik, berömd och hyllades som ett geni när han målade på tid inför publik. Från 1850-talets mitt pendlade han mellan Paris, Düsseldorf, Helsingfors och S:t Petersburg för att slutligen hamna i London, där han blev så pass sjuk i sina lungor att han inte orkade måla längre och dog sedermera där i misär vid endast 39 års ålder.